sötsjäl - glasbubblor, kaos och bitterhet

Det är en tanke lite intressant att gräva ner sig i. Vad är det för skillnad på att ha en vana som är svår att bryta och på att ha ett beroende? Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är för slags vana eller beroende det handlar om, det kan vara allt från träning till alkoholdrickande till yatzyspelande. Vi har börjat spela yatzy dagligen på kontoret.. jättemärkligt jag vet, men det sätter vi åt sidan just nu. Trots att jag nu har semester så har jag varit på kontoret varje dag och spelat yatzy med min vice. Jag skulle väl inte påstå att man kanske kan bli beroende av att just spela yatzy, men det var iallafall det som väckte tanken.

Jag har vanan att alltid gå till torsdagspuben och äta och dricka några öl. Jag har vanan att ofta laga en god middag med en vän nån gång i veckan, och då den medföljande vanan att avnjuda middagen med några glas vin. När övergår vanan till ett beroende? Går det inte att avgöra förrän man försöker sluta? Och krävs det då abstinensbesvär för att vanan ska klassas som ett beroende? Är ett beroende alltid fysiskt, eller kan man vara beroende av till exempel yatzyspelande?

Kan man ha ett socialt beroende, eller bara sociala vanor? Kan man vara beroende av kärlek? Sex? Eller är det bara vanor som man saknar? Där finns det ju också en liten karaktärsskillnad, åtminstone för min del. Kärlek saknar jag mer ju längre sedan det var jag upplevde det, medan sex är jobbigast att klara sig utan när man nyligen haft "fri tillgång". Märkligt.

Jag tror att jag kommer att ha lättare att hitta inspiration till den här bloggen framöver.. dock är det lite svårt, för det finns saker som jag skulle kunna skriva mycket om som jag inte vill publicera för vissa av mina potentiella läsare. Vi får se hur censurerat det blir!

Imorgon börjar min semester. Jag är ledig onsdag till måndag, och ska tillbringa fredag till söndag i Stockholm med familjen. I övrigt har det faktiskt inte hänt så mycket i mitt liv sedan sist.. jag mår nog fortfarande generellt bättre, är lite gladare rent allmänt. Och det är ju bra! Jag är tillbaks i att undra vad jag ska syssla med nästa år, och överväger väl kanske att fortsätta något år till på samma bana jag är inne på.. men det är ett litet riskspel, dels är det en tuff valkampanj och dels är det mycket annat jag då väljer bort. Till exempel att utan större problem återgå till mina studier. Efter tre års uppehåll är en utbildning till råtta ganska inaktuell och bortglömd! Och jag skulle ha svårt att sätta titeln "politiker" på mig själv. 

Mitt stora dilemma är fortfarande kärleken. Har alldeles för lätt att falla för män jag inte borde falla för, och det är långt ifrån bra.. Varför är man sån? Vore det inte smartare att bara falla för de som faktiskt passar? Eller de som åtminstone är något intresserade? Inte de som av en eller annan anledning är opassande, ointresserade eller ovettiga? Jag är märklig.. Och jag har kommit på ett problem. Jag har i nuläget absolut inga vägar att träffa nya människor på.. de enda jag träffar är via jobbet, och de som jag redan känner. Jag minns inte när jag senast till exempel var ute på krogen med någon annan än en manlig vän. Och att vara på krogen med en nära manlig vän är inte direkt det bästa raggningsknepet! Hur gör man? Hur är det tänkt att man ska träffa en person som man kan falla för (utan att det ställer till en massa..), som man kan lära känna och kanske bygga något på? Hur gör ni andra? Jag har testat det mesta, känns det som. Har till och med skaffat mig ett konto på match.com, men det är ju värdelöst. Om man inte vill betala dyra pengar för det, såklart. Kan man gå en raggningskurs någonstans? Det kanske är en idé, för er som vill starta eget.. en kurs i kontaktskapande och raggning!

Jag och min nya vice (manlig sådan, givetvis) har en plan på att dra med varandra ut på krogen och utmana varandra till att ragga upp någon. Fast jag tror att han redan har sitt på det torra, så då är jag ensam kvar.. igen.

Hur svårt ska det vara? 

Senaste veckorna har jag märkt att jag hittat någon slags balans i mitt liv. Det känns märkligt, för det är länge sen jag upplevde den känslan. Om jag någonsin upplevt den. Men jag tror att det är balans det handlar om.. Jag har hittat balans mellan arbete och fritid, mellan krav och stöd, mellan flit och avkoppling. Jag har börjat träna, prioriterar att ta promenader i solen, försöker laga mat åtminstone några gånger i veckan. Har för första gången total (vågat..) kontroll över jobbet, jag vet vad jag förväntas göra, vad jag kan prioritera bort och vad jag behöver göra för att få ner min arbetstid. Jag har tid över att lägga på ledarskap och framförhållning.

Jag träffar mina vänner (de är få, men underbara!) dagligen, hittar på saker och kan själv bestämma över mina helger.

Det kanske inte är så spännande för er att läsa om, men jag tror att jag äntligen lämnat min glasbubbla och återgått till verkligheten! Tack!

Nu har jag bestämt mig! Jag tänker bli med fisk.

Jag vet att det kan tyckas märkligt med tanke på att jag är ganska upptagen med annat, och egentligen inte har någon jättebra möjlighet att ta ledigt från jobbet och så. För jag tror inte att jag får ta med den till kontoret.. Jag vet inte heller om jag egentligen skulle bli något vidare bra på att ta hand om den, om jag verkligen har det i mig.. tänk om jag efter ett tag tycker att den är ful? Eller om jag tröttnar på att den kräver regelbunden uppmärksamhet? Eänk om den bara låter och blir sjuk och är i vägen, och det aldrig är sådär harmoniskt som alla säger att det ska vara? Tänk om jag tröttnar bara efter någon månad och vill bli av med den? Jag har ju inte heller någon att dela ansvaret med, så allt kommer ju att hänga på mig.. Jag kommer givetvis att behöva hjälp med att skaffa den rent tekniskt, det problemet har jag redan löst, men jag kommer ju inte att begära att killen tar något ansvar när jag väl har fått den.

Tänk om den inte älskar mig? Och än värre.. tänk om jag inte älskar den! Man förväntas ju älska sin egen.. och man kan ju inte bara klicka på ångra och få det ogjort! Det är ju ett rätt stort beslut det här. Jag kommer att ha ansvar för den hela dens liv!

Det är ju så mycket prylar man måste skaffa också.. Har jag verkligen plats i min lägenhet? Eller måste jag flytta till något större? Och hur förklarar man för en framtida kärlek att det inte bara är mig själv jag har ansvar för?

Shit.. det här är nog allvarligare än jag hade anat.. Men jag har nog ändå bestämt mig.  Jag SKA bli med fisk! Oavsett vad någon annan tycker. Det går ju alltid att adoptera bort den om det blir riktigt illa.

Varför är jag trasig? Jag förstår inte riktigt.. för det trasiga jag har är ju oftast inte relaterat till att jag inte tar hand om mig som jag borde, utan det mesta är ju helt utom min kontroll.

Igår mådde jag bra när jag vaknade. Cyklade iväg till mitt första möte för dagen, och tog mig sedan knappt ur stolen när jag väl satt mig där. Ryggen. Det verkar inte vara ett ryggskott, utan det verkar vara problem med en disk. Och idag är det lördag vilket innebär att det är ett tag kvar tills jag får komma till vårdcentralen. Sjukvårdsrådgivningen rekommenderade kombination av ibuprofen och paracetamol, och när jag meddelade att jag inte tålde ibuprofen så sa hon typ "då får du klara dig på paracetamol". För det är ju ett annat av det trasiga.. jag har astma, vilket innebär att jag inte tål NSAID-preparat som ipren. Jag är allergisk, men ingen vet exakt mot vad. Jag tål inte mina egna astmamediciner vilket gör att jag får lågt blodtryck och grym tremor varje gång jag tar dem. Ja, just det.. tremor betyder typ skakighet för er som inte läser medicin

Jag har problem med nacken, har gått hos en sjukgymnast för det två gånger i veckan sen i mars.. han får ingen ordning på det. Jag föddes med en missbildning i knät som jag opererats för två gånger. Jag har fortfarande kvar två mjölktänder för att jag föddes utan anlag till permanenta tänder på två ställen.  Jag är laktosintolerant och har ett astigmatiskt brytningsfel.

Måndagsexemplar? Vissa påstår det.. jag klagar inte så mycket över det övriga, men just nu har jag fruktansvärt ont i ryggen. Det vore det skönt att slippa!